Adam Yauch från Beastie Boys (som för övrigt var stora Bad Brains-fans) har kallat det "the best punk/hardcore album of all time" och jag är nog böjd att hålla med. Visst, på pappret låter det som ett riktigt dåligt koncept, fyra stenhårda rastafaris som gillar att röka gräs men ogillar homosexulla, med ett förflutet som jazzfusion-band bestämmer sig för att börja spela punk. Det skulle kunnat spåra ur till att bli ett band som ingen längre kände till, istället blev det ett av världens kanske mest inflytelserika hardcoreband av den gamla skolan. I dokumentären American Hardcore så berättar någon av medlemmarna att bandet från början spelade betydligt saktare, men att trummisen tyckte det var roligare att limma på brudar i baren än att spela live, så han drog alltid upp tempot för att spelningarna skulle ta slut fortare, och vips så var dom ett av förgrundsbanden för den första hardcorevågen.
Den här skivan, som är deras debutalbum, går även under namnet Attitude: The ROIR Sessions. Det rör sig om om korta punklåtar, bara två låtar rör sig över treminutersstrecket och båda dessa är reggae och inte punk. Vad som gör den här skivan så bra är att det rör sig om väldigt kompetenta musiker och en sångare med den kanske rappaste käften inom punkvärlden någonsin, H.R. spottar ur sig sina rasta- och P.M.A.-influerade texter i ett rasande tempo över furiös musik med influenser från den snabbare metalskolan, men som överlag grundar sig i treackordspunk spelad av musiker med samma låtkänsla som Ramones fast med skickligheten hos jazzmusiker. Albumet innehåller några av punkvärldens bästa låtar så som Pay To Cum, Attitude, Big Take Over, Fearless Vampire Killers och Banned In D.C., för att nämna några, men även några skönt dubbiga reggaelåtar att vila öronen till när det i övrigt snabba tempot blir för mycket. Femton låtar (sexton om man köper en utgåva med bonuslåten Jah the Conqueror) avverkas på en dryg halvtimme och under denna korta stund finns inte en enda död sekund, trots sin överlag ändå ganska simpla musik så känns skivan varierande och spännande, men världens bästa punkskiva? Inte omöjligt, inte omöjligt alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar