Konsertrecension: Freddie Wadling, 26/2

Så var det äntligen dags, jag skulle få avnjuta Freddies fantastiska stämma live, för första gången. Min far hade helt oväntat kommit hem med en biljett åt mig några veckor tidigare, så tillsammans med honom begav jag mig ner till Växjö Teater för att lyssna till den gamle punkgubben. Redan i foajén kände jag att större delen av publiken hade andra förhoppningar än jag, medelåldern måste ha legat på iaf 40+ och jag var bland de yngsta i sällskapet, och antagligen även en av de minst uppklädda.

Vi letade upp våra platser och satte oss att vänta på att konserten skulle dra igång. En snabb blick på instrumenten, trummor, synth, vad jag tror är en elcello med tillhörande effektpedaler, gitarrer (både akustiska och elektiska sådana) och en mandolin var vad jag kunde urskilja, men bakom synthen gömde sig vad som med största sannolikhet var en dator. Strax gör det fyra man starka bandet entré och med Wadling sist, smått kutryggig och iförd en t-shirt med texten Feed Your Head som osökt får mig att tänka på Jefferson Airplanes låten White Rabbit. Han slår sig ner mitt på scenen på en stol som ser allt annat än bekväm ut, och slår upp texthäftet i knät. Innan dom börjar spela så ber han om ursäkt för att bandet har drabbats av halsfluss, och därför kanske inte kommer göra världens bästa spelning. Sen börjar dom med att spela Här slutar kartan från den svenska delen av hans senaste skiva. Öppningsnumret sänker genast mina förväntningar på konserten, det låter väldigt bra, men mest som att det går på rutin och jag tänker att det kanske inte kommer bli så bra som jag hade hoppats. När andra numret, Jag var där, även den från senaste skivan, drar igång slås dock mina sänkta förhoppningar i spillror, det här är bra, nej, det är fantastiskt, jag känner hur håren på mina armar reser sig, hur rysningar går längs med ryggraden och hur ögonen tåras, det är så vackert.

Och så fortsätter spelningen i cirka en och en halv timme under vilka hela Den Mörka Blomman och en låt från den engelskspråkiga skivan The Dark Flower avverkas, varav Imperiet-dängan Café Cosmopolite och den svenska översättningen av David Lynch-låten In Heaven är dom absoluta höjdpunkterna för min del. Utöver detta spelas dock en bunt andra covers också, det avverkas låtar av Captain Beefheart, Brian Eno, Gruff Rhys, King Crimson m.fl. När han mitt i settet drar av The Flaming Lips låt Do You Realize? bara Freddie och gitarristen så tror jag att spelningen har nått sin topp, det kan omöjligt bli bättre, men när han ganska snart efter spelar Radioheads Creep så visar han att det kan det visst. Rent musikaliskt så höll sig låten väldigt nära sitt orginal, men Freddies sång känns ärligare än Thom Yorkes någonsin har gjort i mina öron, han menar vartenda ord, han har känt så här så många gånger och det märks.

Efter en alldeles för kort stund så är settet slut och bandet går av, men kommer snart tillbaka för att spela Towa Carsons gamla låt Alla har glömt som han sjöng under röstningen i första deltävlingen av melodifestivalen i år. Efter det spelar dom en gammal jazzklassiker, My Funny Valentine innan dom återigen lämnar scenen, dock utan att komma tillbaka den här gången.

Nämnas bör även att Freddies snack mellan låtarna var något underbart avskalat och opretentiöst, något som bara stärkte ett redan starkt helhetsintryck.