Konsertrecension: Animal Collective 5/3

Jag har höga förväntningar när jag kliver in på Mejeriet i Lund, ett av mina absoluta favoritband någonsin ska spela på en av de bättre scener jag besökt i mitt förvisso ännu ganska korta liv. Till en början verkar det vara dålig uppslutning och det är glest med folk i lokalen, men det droppar in folk hela tiden och snart känns det som en mer rättvis publikmängd för bandet.

Efter ett tag så drar förbandet, Alle med balloner og terrasser, igång. Bandets sättning är liten, en snubbe som sjunger och ser allmänt bortkommen ut och en snubbe som spelar trummor och trycker på en bandspelare då och då, vilket låter häftigare än det faktiskt var, för ganska snart så tröttnar jag på deras ljudexperiment. Det är enformigt och minimalistiskt, vilket inte är något negativt, men dessa danska pågar lyckas inte riktigt fånga mig, kanske mest för att sångarens insats är medioker, det kunde säkert ha varit spännande om han haft en speciell röst, men nu känns den mest monoton och tråkig. Trummisen däremot är ganska duktig och glänser verkligen till några gånger under spelningen, vilket dock inte hjälper, för helhetsintrycket är mest en enda lång gäspning.

En stund efter att förbandet lämnat scenen så entrar huvudakten, Animal Collective, och börjar settet med Also Frightened från senaste skivan Merriweather Post Pavillion. Det låter bra, det låter mycket bra, även om ljudet är lite grötigt på sina ställen. De tre herrarna står och spelar på sina synthar och samplers och har egentligen inte så mycket publikkontakt utan står mest och tittar på sina instrument, men det gör inget, för musiken som strömmar ur högtalarna är ljuvlig och musikerna är ganska underhållande att titta på. När en låt tar slut så vävs den snyggt in i nästa med hjälp av oljud, samplingar och elektroniska läten och i det ordinarie settet så tystnar det helt endast en gång då Avey Tare säger tack och drar igång nästa låt, inte mycket till mellansnack alltså, precis som det ska vara. Det spelas mycket från nya skivan, av de totalt tretton låtar som spelas under kvällen är sju från den. Jag står och hoppas på Peacebone spelningen igenom, men den kommer tyvärr aldrig, dock hör jag frammåt slutet på spelningen trumkompet till Fireworks ljuda i högtalarna, men till min förvåning så börjar bandet istället spela Lablakely Dress och jag blir lätt besviken, ska dom inte spela något från Strawberry Jam? När Lablakely Dress tar slut så kommer den dock, Fireworks och jag njuter av varenda sekund. Efter detta spelar dom Brother Sport, avslutande låt på Merriweather och avslutande låt på settet också, vilket passar fruktansvärt bra, speciellt direkt efter Fireworks, och denna låtduo utgör för mig den absoluta toppen på konserten. Bandet går av men ropas föga förvånande upp på scen igen och river av In The Flowers, men när den verkligen ska dundra igång så som den gör på skivan så låter dom den här istället bygga upp intensiteten sakta och låter trummorna fadea in, ett mycket uppskattat knep. Till sist spelar dom Chores från just Strawberry Jam och avslutar en underbar spelning med en fantastisk låt. Även om spelningen var under förväntan så var det bland dom bättre jag sett, det lyfte aldrig riktigt till dom där svindlande höjderna, men lägstanivån låg otroligt högt och såg till att jag hade ett stort leende på mina läppar genom hela settet.