Veckans Skiva: Bad Cash Quartet - Outcast

På grund av att mitt band för första gången på över ett halvår hade spelningar i veckan så blev det inget skrivande förra veckan, så därför får jag väl försöka ta igen det genom att faktiskt posta mer än ett inlägg den här veckan. Nåväl, vi börjar i vanlig ordning med Veckans Skiva, den här veckan med Bad Cash Quartets andra album.

BCQ var ett indiepopband från Göteborg som hann med att spela tre album och var hjältar för den genomsnittlige Emmaboda-besökaren. Bandet är numera dock upplöst och medlemmarna har gått vidare till projekt andra projekt, så som Hästpojken och Jonas Games soloprojekt.

BCQs andra skiva, Outcast, som jag idag valt att skriva om, är en platta som jag verkligen inte kan hålla mig objektiv till. Kanske är inte det meningen när man skriver om musik heller, men i detta fallet blir det nästan pinsamt uppenbart, för detta är en samling låtar som mer eller mindre definierade min högstadieperiod, topparna så väl som, och kanske främst, dalarna. Jag vet inte hur många dagar och nätter jag suttit på mitt pojkrum och sjungit med i dessa simpla poplåtar och känt att deras ibland något naiva texter varit ett direkt uttryck för just mina känslor. Klyschigt? Jo, jag vet, men det gör mig inget, för trots att det rör sig om väldigt enkel musik med stundtals väldigt naiva texter så var det precis vad jag behövde när livet kändes tungt. Det gjorde inget att dom ofta använde sig av samma ackord och liknande ackordföljder, att låtarna hade textrader som And I look down at everyone cause I can't stand it anymore, det gjorde bara känslan starkare, dom var som jag, dom var inga övermänniskor utan dom var mina jämlikar, kan dom så kan jag.
Rent musikaliskt så var BCQ antagligen aldrig ett särskilt spännande band, det rörde sig om skrikig indiepop med vissa punkinslag och på sina ställen ett nästan shoegazeraktigt skramlande med gitarrerna. Låtarna är ofta väldigt enkla till formen, väldigt sällan ägnar sig bandet åt solon eller stick utan vers och refräng är det som behövs. Och ändå lyckas dom undkomma att bli enformiga. Kanske har jag svärtat mitt kritiska öga med nostalgiska minnen från forna dar, då den här skivan verkligen var hela världen för mig, men om så är fallet så kan jag inte säga annat än att jag älskar varenda liten minnesglimt den ger mig. Tack BCQ för att ni höll mig flytande, och tack för att ni fortfarande gör det!

Veckans Skiva: Bad Brains - Bad Brains

Adam Yauch från Beastie Boys (som för övrigt var stora Bad Brains-fans) har kallat det "the best punk/hardcore album of all time" och jag är nog böjd att hålla med. Visst, på pappret låter det som ett riktigt dåligt koncept, fyra stenhårda rastafaris som gillar att röka gräs men ogillar homosexulla, med ett förflutet som jazzfusion-band bestämmer sig för att börja spela punk. Det skulle kunnat spåra ur till att bli ett band som ingen längre kände till, istället blev det ett av världens kanske mest inflytelserika hardcoreband av den gamla skolan. I dokumentären American Hardcore så berättar någon av medlemmarna att bandet från början spelade betydligt saktare, men att trummisen tyckte det var roligare att limma på brudar i baren än att spela live, så han drog alltid upp tempot för att spelningarna skulle ta slut fortare, och vips så var dom ett av förgrundsbanden för den första hardcorevågen.

Den här skivan, som är deras debutalbum, går även under namnet Attitude: The ROIR Sessions. Det rör sig om om korta punklåtar, bara två låtar rör sig över treminutersstrecket och båda dessa är reggae och inte punk. Vad som gör den här skivan så bra är att det rör sig om väldigt kompetenta musiker och en sångare med den kanske rappaste käften inom punkvärlden någonsin, H.R. spottar ur sig sina rasta- och P.M.A.-influerade texter i ett rasande tempo över furiös musik med influenser från den snabbare metalskolan, men som överlag grundar sig i treackordspunk spelad av musiker med samma låtkänsla som Ramones fast med skickligheten hos jazzmusiker. Albumet innehåller några av punkvärldens bästa låtar så som Pay To Cum, Attitude, Big Take Over, Fearless Vampire Killers och Banned In D.C., för att nämna några, men även några skönt dubbiga reggaelåtar att vila öronen till när det i övrigt snabba tempot blir för mycket. Femton låtar (sexton om man köper en utgåva med bonuslåten Jah the Conqueror) avverkas på en dryg halvtimme och under denna korta stund finns inte en enda död sekund, trots sin överlag ändå ganska simpla musik så känns skivan varierande och spännande, men världens bästa punkskiva? Inte omöjligt, inte omöjligt alls.

Veckans Skiva: Sunn O))) - Black One

Det här är inte musik som är lätt att ta till sig, av många skulle det antagligen inte klassas som musik över huvud taget. Det rör sig om världens kanske största drone metal-band, Sunn O)))'s sjätte släpp, Black One. För er som inte känner till genren så handlar drone om långsamma monotona riff som återupprepas i en evighet, om man sen lägger till metal i beskrivningen så kan man räkna ut vad Sunn O))) handlar om. Melodier och rytmer är sådant som kommer i andra hand för denna duo som istället fokuserar på ondskefulla klanger och dåvt muller. Skivan är nästan helt igenom instrumental, det är bara på sista spåret, Báthory Erzsébet, som några vokala insatser hörs. Det spåret är även i mitt tycke det här drygt timmeslånga albumets höjdpunkt. Fast egentligen är det oviktigt att prata om spår när det kommer till den här musiken, för det är först som en helhet som skivan verkligen kommer till sin fulla rätt. Det är en inte helt odelat positiv upplevelse att ta sig igenom de 67 minuternas dån och oljud. Basen är distad till oigenkännlighet och spelar ofta enkla, men effektiva, slingor i ett nästan plågsamt lågt tempo, över detta ligger gitarrer och dränker det mesta med sina rundgångsljud och enorma gitarrväggar. Och detta är ofta allt som händer, det handlar inte om variationer eller att överraska lyssnaren, det handlar om att vagga in denne i en värld där ljuden är viktigare än melodierna. Ibland känns det nästan som att Sunn O))) ligger närmare ljudkonst än vanlig musik, för det här är inte en skiva för alla, det finns säkerligen många som skulle ha svårt att ta till sig den, men för oss som sätter oss ner och lyssnar så väntar en närmast meditativ timme av brus, dån, muller och oljud, som helst avnjutes på hög volym, för Sunn O)))'s musik ska inte bara kännas rent psykiskt, utan även fysiskt.

Veckans Skiva: Kürten - Gå Kürten Gå

Kürten var ett lokalt Växjöband som existerade 1991-2003 och ägnade sig åt minimalistisk rockmusik med en viss absurd touch. Jag kom i kontakt med bandet väldigt sent, någon gång under 2002, då dom nyss släppt just Gå Kürten Gå, som även kom att bli deras sista platta.

Musiken det handlar om är som sagt ganska avskalad och på sina ställen smått experimentell rock på svenska, med texter som rör sig i en lätt dadaistisk sfär, ofta influerade av både litteratur och filosofi. Skivan kan vid första anblick kännas ganska pretentiös med låttitlar som Existensialism och Vetenskapsteori, men om man sätter sig ner och lyssnar så märker man snabbt att det även finns en stor dos humor och experimentlusta bakom det hela vilket snabbt får deras Herman Hesse-flörtar att kännas mindre krystade och inte bara som ett trick för att locka intelekutella lyssnare till sig, tvärtom känns det helt rätt för musiken som spelas. Rent musikaliskt handlar det oftast om simpla melodier som upprepas gång på gång med rundgång, brus och allmänt skumma ljud över sig, då och då med ett break, stick eller en refräng som bryter av en stund, för att sedan återgå till samma melodi som innan. Detta görs dock väldigt skickligt och känns aldrig tråkigt eller enformigt, utan med väldigt små medel får Kürten sina egentligen ganska monotona låtar att kännas spännande och fräscha, trots att dom ibland rör sig över femminuterssträcket. Ljudbilden på skivan känns ganska mörk, det märks att bandet har ett förflutet som depprockare, många av låtarna är basdrivna och gitarren för på dessa låtar mest oljud, vilket ger en ganska dyster stämning som passar texterna väldigt bra. Tempot är till större delen av skivan ganska lågt och tillsammans med enformigheten gör att Gå Kürten Gå på sina ställen blir nästan meditativ.

Skivan är nu för tiden antagligen ganska svår att få tag på, då den var egenhändigt utgiven, men alla låtar går att lyssna på på last.fm för den som är intresserad.

Konsertrecension: Animal Collective 5/3

Jag har höga förväntningar när jag kliver in på Mejeriet i Lund, ett av mina absoluta favoritband någonsin ska spela på en av de bättre scener jag besökt i mitt förvisso ännu ganska korta liv. Till en början verkar det vara dålig uppslutning och det är glest med folk i lokalen, men det droppar in folk hela tiden och snart känns det som en mer rättvis publikmängd för bandet.

Efter ett tag så drar förbandet, Alle med balloner og terrasser, igång. Bandets sättning är liten, en snubbe som sjunger och ser allmänt bortkommen ut och en snubbe som spelar trummor och trycker på en bandspelare då och då, vilket låter häftigare än det faktiskt var, för ganska snart så tröttnar jag på deras ljudexperiment. Det är enformigt och minimalistiskt, vilket inte är något negativt, men dessa danska pågar lyckas inte riktigt fånga mig, kanske mest för att sångarens insats är medioker, det kunde säkert ha varit spännande om han haft en speciell röst, men nu känns den mest monoton och tråkig. Trummisen däremot är ganska duktig och glänser verkligen till några gånger under spelningen, vilket dock inte hjälper, för helhetsintrycket är mest en enda lång gäspning.

En stund efter att förbandet lämnat scenen så entrar huvudakten, Animal Collective, och börjar settet med Also Frightened från senaste skivan Merriweather Post Pavillion. Det låter bra, det låter mycket bra, även om ljudet är lite grötigt på sina ställen. De tre herrarna står och spelar på sina synthar och samplers och har egentligen inte så mycket publikkontakt utan står mest och tittar på sina instrument, men det gör inget, för musiken som strömmar ur högtalarna är ljuvlig och musikerna är ganska underhållande att titta på. När en låt tar slut så vävs den snyggt in i nästa med hjälp av oljud, samplingar och elektroniska läten och i det ordinarie settet så tystnar det helt endast en gång då Avey Tare säger tack och drar igång nästa låt, inte mycket till mellansnack alltså, precis som det ska vara. Det spelas mycket från nya skivan, av de totalt tretton låtar som spelas under kvällen är sju från den. Jag står och hoppas på Peacebone spelningen igenom, men den kommer tyvärr aldrig, dock hör jag frammåt slutet på spelningen trumkompet till Fireworks ljuda i högtalarna, men till min förvåning så börjar bandet istället spela Lablakely Dress och jag blir lätt besviken, ska dom inte spela något från Strawberry Jam? När Lablakely Dress tar slut så kommer den dock, Fireworks och jag njuter av varenda sekund. Efter detta spelar dom Brother Sport, avslutande låt på Merriweather och avslutande låt på settet också, vilket passar fruktansvärt bra, speciellt direkt efter Fireworks, och denna låtduo utgör för mig den absoluta toppen på konserten. Bandet går av men ropas föga förvånande upp på scen igen och river av In The Flowers, men när den verkligen ska dundra igång så som den gör på skivan så låter dom den här istället bygga upp intensiteten sakta och låter trummorna fadea in, ett mycket uppskattat knep. Till sist spelar dom Chores från just Strawberry Jam och avslutar en underbar spelning med en fantastisk låt. Även om spelningen var under förväntan så var det bland dom bättre jag sett, det lyfte aldrig riktigt till dom där svindlande höjderna, men lägstanivån låg otroligt högt och såg till att jag hade ett stort leende på mina läppar genom hela settet.

Veckans Skiva: Animal Collective - Merriweather Post Pavillion

Det jag älskar med Animal Collective är att dom kräver så mycket av mig som lyssnare, förutom Peacebone, som var den låten som fick mig såld på dem, så är det få av deras låtar som har gått rakt till hjärtat på mig. Det mesta kräver att jag lyssnar flera gånger, med full koncentration innan jag faktiskt lyckas uppskatta alla nyanser och skiftningar i deras nypsykedeliska electronicapop.

Första gången jag lyssnade på Merriweather Post Pavillion så lät jag den gå i bakgrunden medan jag utförde diverse ärenden på internet, och som bakgrundsmusik lämnade den mig helt oberörd. Jag förstod inte hur ett av mina absoluta favoritband hade kunnat åstadkomma en så medioker skiva, utan ett enda spår som verkligen fångar mig eller ens lämnar ett bestående intryck. Det gick några dagar innan jag bestämde mig för att ge den en andra chans, denna gången dock med fokus på musiken. Även denna gången tyckte jag den började ganska tråkigt, In The Flowers var ett riktigt stolpskott som inledning tänkte jag och ville mest att den skulle ta slut...till ungefär två minuter in i låten, då den urartar i ett inferno av pukor och gälla synthslingor...och jag förstår! Håren i nacken reser sig, jag får gåshud, det går en rysning genom hela kroppen, ögonen tåras, det är det här jag vill åt när jag lyssnar på musik, en känsla av total extas, om än bara för några sekunder.

Lyckoruset lägger sig snart och skivan fortsätter, men jag kan inte riktigt hänga med, jag sitter helt förundrad och funderar på hur dom lyckas att gång på gång få mig att häpna med så små medel, och att jag återigen var tvungen att verkligen lyssna för att finna något som nu känns pinsamt uppenbart.

Resten av skivan rullar på i en ganska långsam takt, med det flesta låtarna över femminuterssträcket , trivsamma popmelodier ofta dränkta i ett stort lager elektroniska instrument och effekter, med sången i centrum. Just bandets sånginsatser är något som alltid har tilltalat mig, då det ofta ligger flera röster samtidigt, med fina harmonier och vackra körer som ibland ger mig Beach Boys-vibbar, men den största delen av tiden bara känns fruktansvärt mycket Animal Collective.

Efter cirka fyrtioåtta minuter, som känns mycket kortare, så drar skivans sista låt, Brother Sport, igång, en väldigt lättsam poplåt som verkligen sprudlar av glädje. Det känns som ett värdigt avslut på en fantastisk skiva, som från början till slut håller väldigt hög standard, som fortfarande efter upprepade genomlyssningar gör mig knäsvag och som inte har en enda låt som inte håller absolut toppklass.

Konsertrecension: Freddie Wadling, 26/2

Så var det äntligen dags, jag skulle få avnjuta Freddies fantastiska stämma live, för första gången. Min far hade helt oväntat kommit hem med en biljett åt mig några veckor tidigare, så tillsammans med honom begav jag mig ner till Växjö Teater för att lyssna till den gamle punkgubben. Redan i foajén kände jag att större delen av publiken hade andra förhoppningar än jag, medelåldern måste ha legat på iaf 40+ och jag var bland de yngsta i sällskapet, och antagligen även en av de minst uppklädda.

Vi letade upp våra platser och satte oss att vänta på att konserten skulle dra igång. En snabb blick på instrumenten, trummor, synth, vad jag tror är en elcello med tillhörande effektpedaler, gitarrer (både akustiska och elektiska sådana) och en mandolin var vad jag kunde urskilja, men bakom synthen gömde sig vad som med största sannolikhet var en dator. Strax gör det fyra man starka bandet entré och med Wadling sist, smått kutryggig och iförd en t-shirt med texten Feed Your Head som osökt får mig att tänka på Jefferson Airplanes låten White Rabbit. Han slår sig ner mitt på scenen på en stol som ser allt annat än bekväm ut, och slår upp texthäftet i knät. Innan dom börjar spela så ber han om ursäkt för att bandet har drabbats av halsfluss, och därför kanske inte kommer göra världens bästa spelning. Sen börjar dom med att spela Här slutar kartan från den svenska delen av hans senaste skiva. Öppningsnumret sänker genast mina förväntningar på konserten, det låter väldigt bra, men mest som att det går på rutin och jag tänker att det kanske inte kommer bli så bra som jag hade hoppats. När andra numret, Jag var där, även den från senaste skivan, drar igång slås dock mina sänkta förhoppningar i spillror, det här är bra, nej, det är fantastiskt, jag känner hur håren på mina armar reser sig, hur rysningar går längs med ryggraden och hur ögonen tåras, det är så vackert.

Och så fortsätter spelningen i cirka en och en halv timme under vilka hela Den Mörka Blomman och en låt från den engelskspråkiga skivan The Dark Flower avverkas, varav Imperiet-dängan Café Cosmopolite och den svenska översättningen av David Lynch-låten In Heaven är dom absoluta höjdpunkterna för min del. Utöver detta spelas dock en bunt andra covers också, det avverkas låtar av Captain Beefheart, Brian Eno, Gruff Rhys, King Crimson m.fl. När han mitt i settet drar av The Flaming Lips låt Do You Realize? bara Freddie och gitarristen så tror jag att spelningen har nått sin topp, det kan omöjligt bli bättre, men när han ganska snart efter spelar Radioheads Creep så visar han att det kan det visst. Rent musikaliskt så höll sig låten väldigt nära sitt orginal, men Freddies sång känns ärligare än Thom Yorkes någonsin har gjort i mina öron, han menar vartenda ord, han har känt så här så många gånger och det märks.

Efter en alldeles för kort stund så är settet slut och bandet går av, men kommer snart tillbaka för att spela Towa Carsons gamla låt Alla har glömt som han sjöng under röstningen i första deltävlingen av melodifestivalen i år. Efter det spelar dom en gammal jazzklassiker, My Funny Valentine innan dom återigen lämnar scenen, dock utan att komma tillbaka den här gången.

Nämnas bör även att Freddies snack mellan låtarna var något underbart avskalat och opretentiöst, något som bara stärkte ett redan starkt helhetsintryck.