På grund av att mitt band för första gången på över ett halvår hade spelningar i veckan så blev det inget skrivande förra veckan, så därför får jag väl försöka ta igen det genom att faktiskt posta mer än ett inlägg den här veckan. Nåväl, vi börjar i vanlig ordning med Veckans Skiva, den här veckan med Bad Cash Quartets andra album.
BCQ var ett indiepopband från Göteborg som hann med att spela tre album och var hjältar för den genomsnittlige Emmaboda-besökaren. Bandet är numera dock upplöst och medlemmarna har gått vidare till projekt andra projekt, så som Hästpojken och Jonas Games soloprojekt.
BCQs andra skiva, Outcast, som jag idag valt att skriva om, är en platta som jag verkligen inte kan hålla mig objektiv till. Kanske är inte det meningen när man skriver om musik heller, men i detta fallet blir det nästan pinsamt uppenbart, för detta är en samling låtar som mer eller mindre definierade min högstadieperiod, topparna så väl som, och kanske främst, dalarna. Jag vet inte hur många dagar och nätter jag suttit på mitt pojkrum och sjungit med i dessa simpla poplåtar och känt att deras ibland något naiva texter varit ett direkt uttryck för just mina känslor. Klyschigt? Jo, jag vet, men det gör mig inget, för trots att det rör sig om väldigt enkel musik med stundtals väldigt naiva texter så var det precis vad jag behövde när livet kändes tungt. Det gjorde inget att dom ofta använde sig av samma ackord och liknande ackordföljder, att låtarna hade textrader som And I look down at everyone cause I can't stand it anymore, det gjorde bara känslan starkare, dom var som jag, dom var inga övermänniskor utan dom var mina jämlikar, kan dom så kan jag.
Rent musikaliskt så var BCQ antagligen aldrig ett särskilt spännande band, det rörde sig om skrikig indiepop med vissa punkinslag och på sina ställen ett nästan shoegazeraktigt skramlande med gitarrerna. Låtarna är ofta väldigt enkla till formen, väldigt sällan ägnar sig bandet åt solon eller stick utan vers och refräng är det som behövs. Och ändå lyckas dom undkomma att bli enformiga. Kanske har jag svärtat mitt kritiska öga med nostalgiska minnen från forna dar, då den här skivan verkligen var hela världen för mig, men om så är fallet så kan jag inte säga annat än att jag älskar varenda liten minnesglimt den ger mig. Tack BCQ för att ni höll mig flytande, och tack för att ni fortfarande gör det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar