Veckans Skiva: Freddie Wadling - The Dark Flower (Den Mörka Blomman)

Idag slår jag på stora trumman och startar ännu en serie återkommande inlägg, denna dock lite mer regelbunden, nämligen Veckans Skiva som förhoppningsvis kommer postas varje måndag. Här planerar jag helt enkelt att skriva om en skiva som jag förtillfället känner något speciellt för, bra som dåligt, nytt som gammalt. Jag börjar med en nysläppt skiva av en ständigt intressant artist, nämligen Freddie Wadling.

Freddie Wadling – The Dark Flower (Den Mörka Blomman)

Freddie Wadling började som punkmusiker i Göteborg under sjuttiotalet och spelade tillsammans med band som Leather Nun, Straitjackets och Liket Lever. Under större delen av åttiotalet var han frontman i kultbandet Cortex, som kanske är mest kända för låten The Freaks. 1984 bildade han tillsammans med Henryk Lipp bandet Blue For Two, där Wadling fick stå för sången och Lipp skrev musiken. Live backades ofta denna duo av Sators gitarrist Chips Kiesbye.

Under åttiotalet började han även släppa skivor under eget namn och 2005 blev han tilldelad Cornelis Vreeswijk-stipendiet. Samma år släppte han skivan Jag är monstret som hyllades av kritiker såväl som publik. Freddies stämma har även hörts på åtskilliga skivor av Fläskkvartetten.

Och så till skivan...

The Dark Flower (Den Mörka Blomman) är en dubbelskiva, där första skivan är på svenska (Den Mörka Blomman) och den andra är på engelska (The Dark Flower). Själv ville Wadling att skivan skulle vara helt på engelska, men skivbolaget ville spela på framgångarna med hans senaste skiva Jag är monstret och ville därför att han skulle sjunga på svenska. En kompromiss nåddes och det blev alltså en dubbelskiva. Den svenska skivan innehåller åtta låtar, varav två är översättningar av andras låtar och de sex andra är skrivna av diverse svenska musiker.

Den Mörka Blomman inleds med en översättning av det tyska krautbandet Fausts låt Jennifer, som i svensk översättning fått namnet Jennifer, Ditt Hår Brinner. Det är en lågmäld ballad, även om tempot har höjts, och liknar rent musikaliskt orginalet ganska mycket, om än med en egen twist på det hela. Texten har däremot fått sig en rejäl utökning under översättningen, vilket bara är positivt.

Skivan fortsätter i samma lågmälda stuk fram till slutet, utan att för den skull bli enformig. Låtarna är till formen oftast väldigt enkelt uppbyggda, men arrangemangen är genomarbetade och varenda ton hjälper till att skapa en vackert dyster stämning, inramad av minst lika vackra texter och Wadlings säregna röst. Anna Ternheim gör ett känslofyllt inhopp på Du och Jag, som hon även skrivit text och musik till, och hennes rena stämma fungerar väldigt bra i kontrast till Freddies lite skrovligare dito. På skivan finns även en cover på Imperiets Café Cosmopolite som i mitt tycke överträffar ett redan starkt orginal med sina nedtonade verser som i refrängen exploderar i vad som närmast kan beskrivas som gubbpunk, och det i en väldigt positiv bemärkelse, för att sluta i ett crescendo som skickar rysningar längs ryggraden på mig.

Den Mörka Blomman avslutas med en svensk tolkning av In Heaven (Lady In The Radiator Song) från David Lynch-filmen Eraserhead. Även denna tolkning håller sig nära sitt orginal, men funkar bra som sista nummer på första skivan.

Sen är det den andra skivan kvar, den på engelska, The Dark Flower. Denna innehåller bara fyra låtar, varav den sista är en samling av skissar och improvisationer. Här är dock allt skrivet av Freddie själv, och den känns lite muntrare än den svenska delen. Musiken känns även mer avskalad och experimentell nu, och jag får känslan av att det är så här han vill låta, om han själv får bestämma. De tre första låtarna är starka alla tre, men det är först på det avslutande kollaget Kira-Kira – A Collection of Sketches and Improvisations som han verkligen briljerar. Verket klockar in på 24.22 och är uppdelat i tio delar. I första delen, Kira-Kira I, väser Wadling över en elektronisk bas, nästa del, Booglarize You Baby, skulle mycket väl kunna vara hämtad från Tom Waits senaste skiva Orphans mer experimentella del, med sin enkla gitarrfigur och flaskblås, nästkommande del har ett beat som osar avskalad hip hop. Och så fortsätter det, stilbyten och diverse intressanta idéer vävs ihop till ett mycket spännande musikaliskt nät. Vissa återkommande teman skänker ändå verket viss struktur och gör det mer till en helhet än bara lösa delar staplade på varandra. Detta stycke tilltalar kanske inte alla som gillar hans vackra ballader, men det fångar mig och är i mitt tycke det absolut bästa med den här dubbelskivan. Det bådar även gott för framtiden, karln har många ess kvar i rockärmen, och jag ser redan fram emot nästa skiva.

Min fars skivinköp del 1

Tänkte starta en oregelbundet återkommande serie av inlägg här, nämligen listor på vilka skivor min far införskaffat senast. Anledningen till att jag gör detta är för att min far fortfarande är en av mina förebilder när det kommer till musiksmak, mannen hittar mer ny spännande musik än mig, och han är nyss fyllda 60. Han köper även mycket gammalt, kanske skall tilläggas, speciellt då detta första inlägg inte direkt presenterar något sprudlande nytt, men dock en hel del bra.
Listan kommer vara tråkig och kommer bara nämna artist/band och skivans namn, samt i de flesta fall myspacelänk. Tilläggas kan att en likadan serie över mina egna skivinköp kommer uppföras, men först när min ekonomi tillåter mig att handla skivor. Nåväl, här kommer första listan:

Ragnarök - Path
Antony and the Johnsons - The Crying Light
Freddie Wadling - The Dark Flower (Den Mörka Blomman)
The Black Angels - Directions To See A Ghost
Kieran Hebden / Steve Reid - NYC

Kan avsluta posten med att säga att det kommer skrivas mer om Freddie Wadling, både reflektioner kring ovan nämnda skiva och ett inlägg om hans Växjöspelning nu på torsdag.

Dj Scotch Egg

Efter att ha börjat fundera över Under Constructions kommande Gameboy-rave så bestämde jag mig för att lyssna igenom de gameboy-releaser jag på senare tid laddat hem gratis från diverse netlabels, främst Kittenrock och 8bitpeoples arkiv. Det kom knappast som en förvåning att den mesta musiken skapad på spelpojken låter ganska enformig och likriktad, det låter som hetsig bitpop i samma anda som SMK och 047, med undantaget att det är gjort på en gammal handhållen spelmaskin från slutet av åttiotalet. Visst, denna musik har definitivt sitt underhållningsvärde, men rent musikaliskt så är det redan en ganska urvattnad genre och väldigt få lyckas fånga mitt intresse längre stunder. Därför tog det inte lång stund innan mina tankar började vandra åt en av gameboyhimlens starkast lysande stjärnor, nämligen Dj Scotch Egg! Nu har säkert större delen av mina läsare redan hört honom, men jag väljer ändå att skriva ett kortare inlägg om mannen med de kretskortsböjda spelpojkarna om någon av mina framtida läsare skulle få för sig att rota igenom historiken.

Den här japanen är definitivt av egen art, när andra gameboymusiker gör söta låtar med enkla melodier så kommer Dj Scotch Egg med gabbertrummor, oljud och melodier som ibland är hämtade från den klassiska musiken (lyssna t.ex. på Scotch Bach).
I en genre i stort behov av förnyelse dök han upp och frälste mig vid första lyssning, att man ens kan få en liten grå plastlåda att låta med sådant djup fick mig att häpna. Det tog inte lång tid innan jag började se honom som en av de viktigaste chipmusikerna någonsin och började inspireras av honom i mitt eget musicerande. I några månader följde jag hans minsta steg och planerade ett flertal gånger att se honom live, men alla konsertbesök rann ut i sanden på grund av pengabrist. Till slut fick jag dock se en kortare spelning med honom på Roskildefestivalen i somras, och lyckan var total. I ett mörkt tält inrett i bästa klubbanda såg jag honom äntligen bestiga scenen, och efter ungefär tjugo minuter åter avlägsna sig. Under spelningen svängde jag mina lurviga i extas, med ett stort leende på mina läppar. Hans snabba bastrummehets gick rakt in i mitt hjärta och gjorde det omöjligt att stå stilla och överallt kunde jag se liknande reaktioner, stenade hiphopare som slängde med armar och ben, stenhårda gabberkillar som dansade närmast mekaniskt till musiken, vanligt folk som nickade med i takt, alla verkade må bra, lyckan var total!

I fjol släppte han sin senaste fullängdare, Drumized, där han utökat sin gameboygalenskap med fler liveinstrument (Anders Hana, tidigare i Jaga Jazzist och Noxagt, spelar sax på en låt). Trots detta kvalar skivan in på min lista över 2008 års bästa släpp, killen har fortfarande koll och blandar även här stenhård hardcore/gabber/breakcore med mer experimentella inslag utan att för den skull tappa sin plats som en av chipscenens bästa musiker. Länge leve Dj Scotch Egg!

Inledande skräpinlägg

Nu har jag skjutit på detta länge nog, så nu grundar vi den här gudsförgätna bloggen, och därmed basta!
Kan redan nu säga att både namnet och adressen med stor sannolikhet kommer bytas ut när jag kommer på något bättre, men tills vidare så använder jag mig av en Ossler-skiva i adressen, Ett Brus, och en Spacemen 3-skiva som namn, The Sound of Confusion. Båda två är riktigt bra skivor dock, så kolla upp dom.
Nåväl, i första inlägget är det väl praxis att berätta lite om sig själv och varför man tror att man är intressant nog att skaffa sig en sådan här, så lika bra att få det överstökat, även om jag hatar sånt här:

Jag heter Jakob, är för tillfället 21 år gammal, arbetslös, bosatt i Växjö, spelar i diverse band men bara ett som faktiskt har något inspelat. Jag har även ett soloprojekt under namnet Dr. Judas där jag för tillfället mest sysslar med musik skapat på mitt gameboy, även om låtarna som ligger uppe på min myspace just nu är mina gamla Fruity Loops-kreationer som snart har tre år på nacken. Förhoppningsvis dyker nyinspelat material upp relativt snart dock.
Har också prövat på att arrangera lite mindre spelningar i Växjötrakten, de senaste tillsammans med mina vänner i konstnärsklubben Kollektiv, där jag är aktiv medlem, även där under namnet Dr. Judas. Som en del i min inblandning i Kollektiv sänder jag studentradio på onsdagar 19-21. Kolla in Kollektivradios myspace och Studentradion Växjö för mer information. Allt sänds över nätet nu för tiden, så om ni vill lyssna på mitt något förvirrade snack och till underbar musik, ofta med dragning åt det lite extremare och/eller elektroniska hållet, så är det bara att surfa in på studentradions sida.
Jag bor fortfarande hemma hos min far, mest för att det är billigt och smidigt, men även för att mannen, trots sina sextio år, har en helt fantastisk musiksmak och fortfarande letar fram små guldkorn ur musikvärlden åt mig.
Om ni råkar ha ett last.fm-konto så kan ni alltid skicka en vänförfrågan till mig där.

Nog om mig, varför anser jag mig vara så pass intressant att jag tycker att jag har något att tillföra bloggvärlden? Jo, för att jag som, numera arbetslös, musikälskare sen de tidiga tonåren skaffat mig en stor kunskap om musikvärlden. Min smak har alltid varit väldigt bred, har gått igenom perioder då jag snöat in på diverse genrer, men har alltid hållt fast vid ett öppet sinne och har därför, för att vara lite självgod, väldigt god koll på stora delar av musikhistorien, ny som gammal.
I den här bloggen kommer jag därför dela med mig av sånt jag gillar, bra skivor, bra band, bra genrer, bra bolag osv etc yadayadayada...
Jag kommer även låta er ta del av allmänna tankar jag har om musik och sådant.
Förhoppningsvis kommer bloggen att ha börjat rulla på på riktigt redan nästa vecka, då jag räknar med att vissa återkommande inslag kommer att börja dyka upp här, men förhoppningsvis så kommer jag posta en del här redan denna vecka.

Så ja, nu har ni fått en presentation om ni nu är intresserade av sådant, nästa inlägg kommer behandla något som är så mycket viktigare än jag är, nämligen musik.