Veckans Skiva: Freddie Wadling - The Dark Flower (Den Mörka Blomman)

Idag slår jag på stora trumman och startar ännu en serie återkommande inlägg, denna dock lite mer regelbunden, nämligen Veckans Skiva som förhoppningsvis kommer postas varje måndag. Här planerar jag helt enkelt att skriva om en skiva som jag förtillfället känner något speciellt för, bra som dåligt, nytt som gammalt. Jag börjar med en nysläppt skiva av en ständigt intressant artist, nämligen Freddie Wadling.

Freddie Wadling – The Dark Flower (Den Mörka Blomman)

Freddie Wadling började som punkmusiker i Göteborg under sjuttiotalet och spelade tillsammans med band som Leather Nun, Straitjackets och Liket Lever. Under större delen av åttiotalet var han frontman i kultbandet Cortex, som kanske är mest kända för låten The Freaks. 1984 bildade han tillsammans med Henryk Lipp bandet Blue For Two, där Wadling fick stå för sången och Lipp skrev musiken. Live backades ofta denna duo av Sators gitarrist Chips Kiesbye.

Under åttiotalet började han även släppa skivor under eget namn och 2005 blev han tilldelad Cornelis Vreeswijk-stipendiet. Samma år släppte han skivan Jag är monstret som hyllades av kritiker såväl som publik. Freddies stämma har även hörts på åtskilliga skivor av Fläskkvartetten.

Och så till skivan...

The Dark Flower (Den Mörka Blomman) är en dubbelskiva, där första skivan är på svenska (Den Mörka Blomman) och den andra är på engelska (The Dark Flower). Själv ville Wadling att skivan skulle vara helt på engelska, men skivbolaget ville spela på framgångarna med hans senaste skiva Jag är monstret och ville därför att han skulle sjunga på svenska. En kompromiss nåddes och det blev alltså en dubbelskiva. Den svenska skivan innehåller åtta låtar, varav två är översättningar av andras låtar och de sex andra är skrivna av diverse svenska musiker.

Den Mörka Blomman inleds med en översättning av det tyska krautbandet Fausts låt Jennifer, som i svensk översättning fått namnet Jennifer, Ditt Hår Brinner. Det är en lågmäld ballad, även om tempot har höjts, och liknar rent musikaliskt orginalet ganska mycket, om än med en egen twist på det hela. Texten har däremot fått sig en rejäl utökning under översättningen, vilket bara är positivt.

Skivan fortsätter i samma lågmälda stuk fram till slutet, utan att för den skull bli enformig. Låtarna är till formen oftast väldigt enkelt uppbyggda, men arrangemangen är genomarbetade och varenda ton hjälper till att skapa en vackert dyster stämning, inramad av minst lika vackra texter och Wadlings säregna röst. Anna Ternheim gör ett känslofyllt inhopp på Du och Jag, som hon även skrivit text och musik till, och hennes rena stämma fungerar väldigt bra i kontrast till Freddies lite skrovligare dito. På skivan finns även en cover på Imperiets Café Cosmopolite som i mitt tycke överträffar ett redan starkt orginal med sina nedtonade verser som i refrängen exploderar i vad som närmast kan beskrivas som gubbpunk, och det i en väldigt positiv bemärkelse, för att sluta i ett crescendo som skickar rysningar längs ryggraden på mig.

Den Mörka Blomman avslutas med en svensk tolkning av In Heaven (Lady In The Radiator Song) från David Lynch-filmen Eraserhead. Även denna tolkning håller sig nära sitt orginal, men funkar bra som sista nummer på första skivan.

Sen är det den andra skivan kvar, den på engelska, The Dark Flower. Denna innehåller bara fyra låtar, varav den sista är en samling av skissar och improvisationer. Här är dock allt skrivet av Freddie själv, och den känns lite muntrare än den svenska delen. Musiken känns även mer avskalad och experimentell nu, och jag får känslan av att det är så här han vill låta, om han själv får bestämma. De tre första låtarna är starka alla tre, men det är först på det avslutande kollaget Kira-Kira – A Collection of Sketches and Improvisations som han verkligen briljerar. Verket klockar in på 24.22 och är uppdelat i tio delar. I första delen, Kira-Kira I, väser Wadling över en elektronisk bas, nästa del, Booglarize You Baby, skulle mycket väl kunna vara hämtad från Tom Waits senaste skiva Orphans mer experimentella del, med sin enkla gitarrfigur och flaskblås, nästkommande del har ett beat som osar avskalad hip hop. Och så fortsätter det, stilbyten och diverse intressanta idéer vävs ihop till ett mycket spännande musikaliskt nät. Vissa återkommande teman skänker ändå verket viss struktur och gör det mer till en helhet än bara lösa delar staplade på varandra. Detta stycke tilltalar kanske inte alla som gillar hans vackra ballader, men det fångar mig och är i mitt tycke det absolut bästa med den här dubbelskivan. Det bådar även gott för framtiden, karln har många ess kvar i rockärmen, och jag ser redan fram emot nästa skiva.