Veckans Skiva: Animal Collective - Merriweather Post Pavillion

Det jag älskar med Animal Collective är att dom kräver så mycket av mig som lyssnare, förutom Peacebone, som var den låten som fick mig såld på dem, så är det få av deras låtar som har gått rakt till hjärtat på mig. Det mesta kräver att jag lyssnar flera gånger, med full koncentration innan jag faktiskt lyckas uppskatta alla nyanser och skiftningar i deras nypsykedeliska electronicapop.

Första gången jag lyssnade på Merriweather Post Pavillion så lät jag den gå i bakgrunden medan jag utförde diverse ärenden på internet, och som bakgrundsmusik lämnade den mig helt oberörd. Jag förstod inte hur ett av mina absoluta favoritband hade kunnat åstadkomma en så medioker skiva, utan ett enda spår som verkligen fångar mig eller ens lämnar ett bestående intryck. Det gick några dagar innan jag bestämde mig för att ge den en andra chans, denna gången dock med fokus på musiken. Även denna gången tyckte jag den började ganska tråkigt, In The Flowers var ett riktigt stolpskott som inledning tänkte jag och ville mest att den skulle ta slut...till ungefär två minuter in i låten, då den urartar i ett inferno av pukor och gälla synthslingor...och jag förstår! Håren i nacken reser sig, jag får gåshud, det går en rysning genom hela kroppen, ögonen tåras, det är det här jag vill åt när jag lyssnar på musik, en känsla av total extas, om än bara för några sekunder.

Lyckoruset lägger sig snart och skivan fortsätter, men jag kan inte riktigt hänga med, jag sitter helt förundrad och funderar på hur dom lyckas att gång på gång få mig att häpna med så små medel, och att jag återigen var tvungen att verkligen lyssna för att finna något som nu känns pinsamt uppenbart.

Resten av skivan rullar på i en ganska långsam takt, med det flesta låtarna över femminuterssträcket , trivsamma popmelodier ofta dränkta i ett stort lager elektroniska instrument och effekter, med sången i centrum. Just bandets sånginsatser är något som alltid har tilltalat mig, då det ofta ligger flera röster samtidigt, med fina harmonier och vackra körer som ibland ger mig Beach Boys-vibbar, men den största delen av tiden bara känns fruktansvärt mycket Animal Collective.

Efter cirka fyrtioåtta minuter, som känns mycket kortare, så drar skivans sista låt, Brother Sport, igång, en väldigt lättsam poplåt som verkligen sprudlar av glädje. Det känns som ett värdigt avslut på en fantastisk skiva, som från början till slut håller väldigt hög standard, som fortfarande efter upprepade genomlyssningar gör mig knäsvag och som inte har en enda låt som inte håller absolut toppklass.