The Sound of Confusion

Veckans Skiva: Bad Cash Quartet - Outcast

2009-04-14T01:00:00.005+02:00

På grund av att mitt band för första gången på över ett halvår hade spelningar i veckan så blev det inget skrivande förra veckan, så därför får jag väl försöka ta igen det genom att faktiskt posta mer än ett inlägg den här veckan. Nåväl, vi börjar i vanlig ordning med Veckans Skiva, den här veckan med Bad Cash Quartets andra album.

BCQ var ett indiepopband från Göteborg som hann med att spela tre album och var hjältar för den genomsnittlige Emmaboda-besökaren. Bandet är numera dock upplöst och medlemmarna har gått vidare till projekt andra projekt, så som Hästpojken och Jonas Games soloprojekt.

BCQs andra skiva, Outcast, som jag idag valt att skriva om, är en platta som jag verkligen inte kan hålla mig objektiv till. Kanske är inte det meningen när man skriver om musik heller, men i detta fallet blir det nästan pinsamt uppenbart, för detta är en samling låtar som mer eller mindre definierade min högstadieperiod, topparna så väl som, och kanske främst, dalarna. Jag vet inte hur många dagar och nätter jag suttit på mitt pojkrum och sjungit med i dessa simpla poplåtar och känt att deras ibland något naiva texter varit ett direkt uttryck för just mina känslor. Klyschigt? Jo, jag vet, men det gör mig inget, för trots att det rör sig om väldigt enkel musik med stundtals väldigt naiva texter så var det precis vad jag behövde när livet kändes tungt. Det gjorde inget att dom ofta använde sig av samma ackord och liknande ackordföljder, att låtarna hade textrader som And I look down at everyone cause I can't stand it anymore, det gjorde bara känslan starkare, dom var som jag, dom var inga övermänniskor utan dom var mina jämlikar, kan dom så kan jag.
Rent musikaliskt så var BCQ antagligen aldrig ett särskilt spännande band, det rörde sig om skrikig indiepop med vissa punkinslag och på sina ställen ett nästan shoegazeraktigt skramlande med gitarrerna. Låtarna är ofta väldigt enkla till formen, väldigt sällan ägnar sig bandet åt solon eller stick utan vers och refräng är det som behövs. Och ändå lyckas dom undkomma att bli enformiga. Kanske har jag svärtat mitt kritiska öga med nostalgiska minnen från forna dar, då den här skivan verkligen var hela världen för mig, men om så är fallet så kan jag inte säga annat än att jag älskar varenda liten minnesglimt den ger mig. Tack BCQ för att ni höll mig flytande, och tack för att ni fortfarande gör det!

Veckans Skiva: Bad Brains - Bad Brains

2009-03-31T22:45:00.004+02:00

Adam Yauch från Beastie Boys (som för övrigt var stora Bad Brains-fans) har kallat det "the best punk/hardcore album of all time" och jag är nog böjd att hålla med. Visst, på pappret låter det som ett riktigt dåligt koncept, fyra stenhårda rastafaris som gillar att röka gräs men ogillar homosexulla, med ett förflutet som jazzfusion-band bestämmer sig för att börja spela punk. Det skulle kunnat spåra ur till att bli ett band som ingen längre kände till, istället blev det ett av världens kanske mest inflytelserika hardcoreband av den gamla skolan. I dokumentären American Hardcore så berättar någon av medlemmarna att bandet från början spelade betydligt saktare, men att trummisen tyckte det var roligare att limma på brudar i baren än att spela live, så han drog alltid upp tempot för att spelningarna skulle ta slut fortare, och vips så var dom ett av förgrundsbanden för den första hardcorevågen.

Den här skivan, som är deras debutalbum, går även under namnet Attitude: The ROIR Sessions. Det rör sig om om korta punklåtar, bara två låtar rör sig över treminutersstrecket och båda dessa är reggae och inte punk. Vad som gör den här skivan så bra är att det rör sig om väldigt kompetenta musiker och en sångare med den kanske rappaste käften inom punkvärlden någonsin, H.R. spottar ur sig sina rasta- och P.M.A.-influerade texter i ett rasande tempo över furiös musik med influenser från den snabbare metalskolan, men som överlag grundar sig i treackordspunk spelad av musiker med samma låtkänsla som Ramones fast med skickligheten hos jazzmusiker. Albumet innehåller några av punkvärldens bästa låtar så som Pay To Cum, Attitude, Big Take Over, Fearless Vampire Killers och Banned In D.C., för att nämna några, men även några skönt dubbiga reggaelåtar att vila öronen till när det i övrigt snabba tempot blir för mycket. Femton låtar (sexton om man köper en utgåva med bonuslåten Jah the Conqueror) avverkas på en dryg halvtimme och under denna korta stund finns inte en enda död sekund, trots sin överlag ändå ganska simpla musik så känns skivan varierande och spännande, men världens bästa punkskiva? Inte omöjligt, inte omöjligt alls.

Veckans Skiva: Sunn O))) - Black One

2009-03-23T13:16:00.004+01:00

Det här är inte musik som är lätt att ta till sig, av många skulle det antagligen inte klassas som musik över huvud taget. Det rör sig om världens kanske största drone metal-band, Sunn O)))'s sjätte släpp, Black One. För er som inte känner till genren så handlar drone om långsamma monotona riff som återupprepas i en evighet, om man sen lägger till metal i beskrivningen så kan man räkna ut vad Sunn O))) handlar om. Melodier och rytmer är sådant som kommer i andra hand för denna duo som istället fokuserar på ondskefulla klanger och dåvt muller. Skivan är nästan helt igenom instrumental, det är bara på sista spåret, Báthory Erzsébet, som några vokala insatser hörs. Det spåret är även i mitt tycke det här drygt timmeslånga albumets höjdpunkt. Fast egentligen är det oviktigt att prata om spår när det kommer till den här musiken, för det är först som en helhet som skivan verkligen kommer till sin fulla rätt. Det är en inte helt odelat positiv upplevelse att ta sig igenom de 67 minuternas dån och oljud. Basen är distad till oigenkännlighet och spelar ofta enkla, men effektiva, slingor i ett nästan plågsamt lågt tempo, över detta ligger gitarrer och dränker det mesta med sina rundgångsljud och enorma gitarrväggar. Och detta är ofta allt som händer, det handlar inte om variationer eller att överraska lyssnaren, det handlar om att vagga in denne i en värld där ljuden är viktigare än melodierna. Ibland känns det nästan som att Sunn O))) ligger närmare ljudkonst än vanlig musik, för det här är inte en skiva för alla, det finns säkerligen många som skulle ha svårt att ta till sig den, men för oss som sätter oss ner och lyssnar så väntar en närmast meditativ timme av brus, dån, muller och oljud, som helst avnjutes på hög volym, för Sunn O)))'s musik ska inte bara kännas rent psykiskt, utan även fysiskt.

Veckans Skiva: Kürten - Gå Kürten Gå

2009-03-16T22:31:00.002+01:00

Kürten var ett lokalt Växjöband som existerade 1991-2003 och ägnade sig åt minimalistisk rockmusik med en viss absurd touch. Jag kom i kontakt med bandet väldigt sent, någon gång under 2002, då dom nyss släppt just Gå Kürten Gå, som även kom att bli deras sista platta.

Musiken det handlar om är som sagt ganska avskalad och på sina ställen smått experimentell rock på svenska, med texter som rör sig i en lätt dadaistisk sfär, ofta influerade av både litteratur och filosofi. Skivan kan vid första anblick kännas ganska pretentiös med låttitlar som Existensialism och Vetenskapsteori, men om man sätter sig ner och lyssnar så märker man snabbt att det även finns en stor dos humor och experimentlusta bakom det hela vilket snabbt får deras Herman Hesse-flörtar att kännas mindre krystade och inte bara som ett trick för att locka intelekutella lyssnare till sig, tvärtom känns det helt rätt för musiken som spelas. Rent musikaliskt handlar det oftast om simpla melodier som upprepas gång på gång med rundgång, brus och allmänt skumma ljud över sig, då och då med ett break, stick eller en refräng som bryter av en stund, för att sedan återgå till samma melodi som innan. Detta görs dock väldigt skickligt och känns aldrig tråkigt eller enformigt, utan med väldigt små medel får Kürten sina egentligen ganska monotona låtar att kännas spännande och fräscha, trots att dom ibland rör sig över femminuterssträcket. Ljudbilden på skivan känns ganska mörk, det märks att bandet har ett förflutet som depprockare, många av låtarna är basdrivna och gitarren för på dessa låtar mest oljud, vilket ger en ganska dyster stämning som passar texterna väldigt bra. Tempot är till större delen av skivan ganska lågt och tillsammans med enformigheten gör att Gå Kürten Gå på sina ställen blir nästan meditativ.

Skivan är nu för tiden antagligen ganska svår att få tag på, då den var egenhändigt utgiven, men alla låtar går att lyssna på på last.fm för den som är intresserad.

Konsertrecension: Animal Collective 5/3

2009-03-14T16:09:00.002+01:00

Jag har höga förväntningar när jag kliver in på Mejeriet i Lund, ett av mina absoluta favoritband någonsin ska spela på en av de bättre scener jag besökt i mitt förvisso ännu ganska korta liv. Till en början verkar det vara dålig uppslutning och det är glest med folk i lokalen, men det droppar in folk hela tiden och snart känns det som en mer rättvis publikmängd för bandet.

Efter ett tag så drar förbandet, Alle med balloner og terrasser, igång. Bandets sättning är liten, en snubbe som sjunger och ser allmänt bortkommen ut och en snubbe som spelar trummor och trycker på en bandspelare då och då, vilket låter häftigare än det faktiskt var, för ganska snart så tröttnar jag på deras ljudexperiment. Det är enformigt och minimalistiskt, vilket inte är något negativt, men dessa danska pågar lyckas inte riktigt fånga mig, kanske mest för att sångarens insats är medioker, det kunde säkert ha varit spännande om han haft en speciell röst, men nu känns den mest monoton och tråkig. Trummisen däremot är ganska duktig och glänser verkligen till några gånger under spelningen, vilket dock inte hjälper, för helhetsintrycket är mest en enda lång gäspning.

En stund efter att förbandet lämnat scenen så entrar huvudakten, Animal Collective, och börjar settet med Also Frightened från senaste skivan Merriweather Post Pavillion. Det låter bra, det låter mycket bra, även om ljudet är lite grötigt på sina ställen. De tre herrarna står och spelar på sina synthar och samplers och har egentligen inte så mycket publikkontakt utan står mest och tittar på sina instrument, men det gör inget, för musiken som strömmar ur högtalarna är ljuvlig och musikerna är ganska underhållande att titta på. När en låt tar slut så vävs den snyggt in i nästa med hjälp av oljud, samplingar och elektroniska läten och i det ordinarie settet så tystnar det helt endast en gång då Avey Tare säger tack och drar igång nästa låt, inte mycket till mellansnack alltså, precis som det ska vara. Det spelas mycket från nya skivan, av de totalt tretton låtar som spelas under kvällen är sju från den. Jag står och hoppas på Peacebone spelningen igenom, men den kommer tyvärr aldrig, dock hör jag frammåt slutet på spelningen trumkompet till Fireworks ljuda i högtalarna, men till min förvåning så börjar bandet istället spela Lablakely Dress och jag blir lätt besviken, ska dom inte spela något från Strawberry Jam? När Lablakely Dress tar slut så kommer den dock, Fireworks och jag njuter av varenda sekund. Efter detta spelar dom Brother Sport, avslutande låt på Merriweather och avslutande låt på settet också, vilket passar fruktansvärt bra, speciellt direkt efter Fireworks, och denna låtduo utgör för mig den absoluta toppen på konserten. Bandet går av men ropas föga förvånande upp på scen igen och river av In The Flowers, men när den verkligen ska dundra igång så som den gör på skivan så låter dom den här istället bygga upp intensiteten sakta och låter trummorna fadea in, ett mycket uppskattat knep. Till sist spelar dom Chores från just Strawberry Jam och avslutar en underbar spelning med en fantastisk låt. Även om spelningen var under förväntan så var det bland dom bättre jag sett, det lyfte aldrig riktigt till dom där svindlande höjderna, men lägstanivån låg otroligt högt och såg till att jag hade ett stort leende på mina läppar genom hela settet.

Veckans Skiva: Animal Collective - Merriweather Post Pavillion

2009-03-02T21:15:00.002+01:00

Det jag älskar med Animal Collective är att dom kräver så mycket av mig som lyssnare, förutom Peacebone, som var den låten som fick mig såld på dem, så är det få av deras låtar som har gått rakt till hjärtat på mig. Det mesta kräver att jag lyssnar flera gånger, med full koncentration innan jag faktiskt lyckas uppskatta alla nyanser och skiftningar i deras nypsykedeliska electronicapop.

Första gången jag lyssnade på Merriweather Post Pavillion så lät jag den gå i bakgrunden medan jag utförde diverse ärenden på internet, och som bakgrundsmusik lämnade den mig helt oberörd. Jag förstod inte hur ett av mina absoluta favoritband hade kunnat åstadkomma en så medioker skiva, utan ett enda spår som verkligen fångar mig eller ens lämnar ett bestående intryck. Det gick några dagar innan jag bestämde mig för att ge den en andra chans, denna gången dock med fokus på musiken. Även denna gången tyckte jag den började ganska tråkigt, In The Flowers var ett riktigt stolpskott som inledning tänkte jag och ville mest att den skulle ta slut...till ungefär två minuter in i låten, då den urartar i ett inferno av pukor och gälla synthslingor...och jag förstår! Håren i nacken reser sig, jag får gåshud, det går en rysning genom hela kroppen, ögonen tåras, det är det här jag vill åt när jag lyssnar på musik, en känsla av total extas, om än bara för några sekunder.

Lyckoruset lägger sig snart och skivan fortsätter, men jag kan inte riktigt hänga med, jag sitter helt förundrad och funderar på hur dom lyckas att gång på gång få mig att häpna med så små medel, och att jag återigen var tvungen att verkligen lyssna för att finna något som nu känns pinsamt uppenbart.

Resten av skivan rullar på i en ganska långsam takt, med det flesta låtarna över femminuterssträcket , trivsamma popmelodier ofta dränkta i ett stort lager elektroniska instrument och effekter, med sången i centrum. Just bandets sånginsatser är något som alltid har tilltalat mig, då det ofta ligger flera röster samtidigt, med fina harmonier och vackra körer som ibland ger mig Beach Boys-vibbar, men den största delen av tiden bara känns fruktansvärt mycket Animal Collective.

Efter cirka fyrtioåtta minuter, som känns mycket kortare, så drar skivans sista låt, Brother Sport, igång, en väldigt lättsam poplåt som verkligen sprudlar av glädje. Det känns som ett värdigt avslut på en fantastisk skiva, som från början till slut håller väldigt hög standard, som fortfarande efter upprepade genomlyssningar gör mig knäsvag och som inte har en enda låt som inte håller absolut toppklass.

Konsertrecension: Freddie Wadling, 26/2

2009-03-01T20:36:00.002+01:00

Så var det äntligen dags, jag skulle få avnjuta Freddies fantastiska stämma live, för första gången. Min far hade helt oväntat kommit hem med en biljett åt mig några veckor tidigare, så tillsammans med honom begav jag mig ner till Växjö Teater för att lyssna till den gamle punkgubben. Redan i foajén kände jag att större delen av publiken hade andra förhoppningar än jag, medelåldern måste ha legat på iaf 40+ och jag var bland de yngsta i sällskapet, och antagligen även en av de minst uppklädda.

Vi letade upp våra platser och satte oss att vänta på att konserten skulle dra igång. En snabb blick på instrumenten, trummor, synth, vad jag tror är en elcello med tillhörande effektpedaler, gitarrer (både akustiska och elektiska sådana) och en mandolin var vad jag kunde urskilja, men bakom synthen gömde sig vad som med största sannolikhet var en dator. Strax gör det fyra man starka bandet entré och med Wadling sist, smått kutryggig och iförd en t-shirt med texten Feed Your Head som osökt får mig att tänka på Jefferson Airplanes låten White Rabbit. Han slår sig ner mitt på scenen på en stol som ser allt annat än bekväm ut, och slår upp texthäftet i knät. Innan dom börjar spela så ber han om ursäkt för att bandet har drabbats av halsfluss, och därför kanske inte kommer göra världens bästa spelning. Sen börjar dom med att spela Här slutar kartan från den svenska delen av hans senaste skiva. Öppningsnumret sänker genast mina förväntningar på konserten, det låter väldigt bra, men mest som att det går på rutin och jag tänker att det kanske inte kommer bli så bra som jag hade hoppats. När andra numret, Jag var där, även den från senaste skivan, drar igång slås dock mina sänkta förhoppningar i spillror, det här är bra, nej, det är fantastiskt, jag känner hur håren på mina armar reser sig, hur rysningar går längs med ryggraden och hur ögonen tåras, det är så vackert.

Och så fortsätter spelningen i cirka en och en halv timme under vilka hela Den Mörka Blomman och en låt från den engelskspråkiga skivan The Dark Flower avverkas, varav Imperiet-dängan Café Cosmopolite och den svenska översättningen av David Lynch-låten In Heaven är dom absoluta höjdpunkterna för min del. Utöver detta spelas dock en bunt andra covers också, det avverkas låtar av Captain Beefheart, Brian Eno, Gruff Rhys, King Crimson m.fl. När han mitt i settet drar av The Flaming Lips låt Do You Realize? bara Freddie och gitarristen så tror jag att spelningen har nått sin topp, det kan omöjligt bli bättre, men när han ganska snart efter spelar Radioheads Creep så visar han att det kan det visst. Rent musikaliskt så höll sig låten väldigt nära sitt orginal, men Freddies sång känns ärligare än Thom Yorkes någonsin har gjort i mina öron, han menar vartenda ord, han har känt så här så många gånger och det märks.

Efter en alldeles för kort stund så är settet slut och bandet går av, men kommer snart tillbaka för att spela Towa Carsons gamla låt Alla har glömt som han sjöng under röstningen i första deltävlingen av melodifestivalen i år. Efter det spelar dom en gammal jazzklassiker, My Funny Valentine innan dom återigen lämnar scenen, dock utan att komma tillbaka den här gången.

Nämnas bör även att Freddies snack mellan låtarna var något underbart avskalat och opretentiöst, något som bara stärkte ett redan starkt helhetsintryck.

Veckans Skiva: Freddie Wadling - The Dark Flower (Den Mörka Blomman)

2009-02-23T21:32:00.006+01:00

Idag slår jag på stora trumman och startar ännu en serie återkommande inlägg, denna dock lite mer regelbunden, nämligen Veckans Skiva som förhoppningsvis kommer postas varje måndag. Här planerar jag helt enkelt att skriva om en skiva som jag förtillfället känner något speciellt för, bra som dåligt, nytt som gammalt. Jag börjar med en nysläppt skiva av en ständigt intressant artist, nämligen Freddie Wadling.

Freddie Wadling – The Dark Flower (Den Mörka Blomman)

Freddie Wadling började som punkmusiker i Göteborg under sjuttiotalet och spelade tillsammans med band som Leather Nun, Straitjackets och Liket Lever. Under större delen av åttiotalet var han frontman i kultbandet Cortex, som kanske är mest kända för låten The Freaks. 1984 bildade han tillsammans med Henryk Lipp bandet Blue For Two, där Wadling fick stå för sången och Lipp skrev musiken. Live backades ofta denna duo av Sators gitarrist Chips Kiesbye.

Under åttiotalet började han även släppa skivor under eget namn och 2005 blev han tilldelad Cornelis Vreeswijk-stipendiet. Samma år släppte han skivan Jag är monstret som hyllades av kritiker såväl som publik. Freddies stämma har även hörts på åtskilliga skivor av Fläskkvartetten.

Och så till skivan...

The Dark Flower (Den Mörka Blomman) är en dubbelskiva, där första skivan är på svenska (Den Mörka Blomman) och den andra är på engelska (The Dark Flower). Själv ville Wadling att skivan skulle vara helt på engelska, men skivbolaget ville spela på framgångarna med hans senaste skiva Jag är monstret och ville därför att han skulle sjunga på svenska. En kompromiss nåddes och det blev alltså en dubbelskiva. Den svenska skivan innehåller åtta låtar, varav två är översättningar av andras låtar och de sex andra är skrivna av diverse svenska musiker.

Den Mörka Blomman inleds med en översättning av det tyska krautbandet Fausts låt Jennifer, som i svensk översättning fått namnet Jennifer, Ditt Hår Brinner. Det är en lågmäld ballad, även om tempot har höjts, och liknar rent musikaliskt orginalet ganska mycket, om än med en egen twist på det hela. Texten har däremot fått sig en rejäl utökning under översättningen, vilket bara är positivt.

Skivan fortsätter i samma lågmälda stuk fram till slutet, utan att för den skull bli enformig. Låtarna är till formen oftast väldigt enkelt uppbyggda, men arrangemangen är genomarbetade och varenda ton hjälper till att skapa en vackert dyster stämning, inramad av minst lika vackra texter och Wadlings säregna röst. Anna Ternheim gör ett känslofyllt inhopp på Du och Jag, som hon även skrivit text och musik till, och hennes rena stämma fungerar väldigt bra i kontrast till Freddies lite skrovligare dito. På skivan finns även en cover på Imperiets Café Cosmopolite som i mitt tycke överträffar ett redan starkt orginal med sina nedtonade verser som i refrängen exploderar i vad som närmast kan beskrivas som gubbpunk, och det i en väldigt positiv bemärkelse, för att sluta i ett crescendo som skickar rysningar längs ryggraden på mig.

Den Mörka Blomman avslutas med en svensk tolkning av In Heaven (Lady In The Radiator Song) från David Lynch-filmen Eraserhead. Även denna tolkning håller sig nära sitt orginal, men funkar bra som sista nummer på första skivan.

Sen är det den andra skivan kvar, den på engelska, The Dark Flower. Denna innehåller bara fyra låtar, varav den sista är en samling av skissar och improvisationer. Här är dock allt skrivet av Freddie själv, och den känns lite muntrare än den svenska delen. Musiken känns även mer avskalad och experimentell nu, och jag får känslan av att det är så här han vill låta, om han själv får bestämma. De tre första låtarna är starka alla tre, men det är först på det avslutande kollaget Kira-Kira – A Collection of Sketches and Improvisations som han verkligen briljerar. Verket klockar in på 24.22 och är uppdelat i tio delar. I första delen, Kira-Kira I, väser Wadling över en elektronisk bas, nästa del, Booglarize You Baby, skulle mycket väl kunna vara hämtad från Tom Waits senaste skiva Orphans mer experimentella del, med sin enkla gitarrfigur och flaskblås, nästkommande del har ett beat som osar avskalad hip hop. Och så fortsätter det, stilbyten och diverse intressanta idéer vävs ihop till ett mycket spännande musikaliskt nät. Vissa återkommande teman skänker ändå verket viss struktur och gör det mer till en helhet än bara lösa delar staplade på varandra. Detta stycke tilltalar kanske inte alla som gillar hans vackra ballader, men det fångar mig och är i mitt tycke det absolut bästa med den här dubbelskivan. Det bådar även gott för framtiden, karln har många ess kvar i rockärmen, och jag ser redan fram emot nästa skiva.

Min fars skivinköp del 1

2009-02-23T16:02:00.002+01:00

Tänkte starta en oregelbundet återkommande serie av inlägg här, nämligen listor på vilka skivor min far införskaffat senast. Anledningen till att jag gör detta är för att min far fortfarande är en av mina förebilder när det kommer till musiksmak, mannen hittar mer ny spännande musik än mig, och han är nyss fyllda 60. Han köper även mycket gammalt, kanske skall tilläggas, speciellt då detta första inlägg inte direkt presenterar något sprudlande nytt, men dock en hel del bra.
Listan kommer vara tråkig och kommer bara nämna artist/band och skivans namn, samt i de flesta fall myspacelänk. Tilläggas kan att en likadan serie över mina egna skivinköp kommer uppföras, men först när min ekonomi tillåter mig att handla skivor. Nåväl, här kommer första listan:

Ragnarök - Path
Antony and the Johnsons - The Crying Light
Freddie Wadling - The Dark Flower (Den Mörka Blomman)
The Black Angels - Directions To See A Ghost
Kieran Hebden / Steve Reid - NYC

Kan avsluta posten med att säga att det kommer skrivas mer om Freddie Wadling, både reflektioner kring ovan nämnda skiva och ett inlägg om hans Växjöspelning nu på torsdag.

Dj Scotch Egg

2009-02-22T13:47:00.003+01:00

Efter att ha börjat fundera över Under Constructions kommande Gameboy-rave så bestämde jag mig för att lyssna igenom de gameboy-releaser jag på senare tid laddat hem gratis från diverse netlabels, främst Kittenrock och 8bitpeoples arkiv. Det kom knappast som en förvåning att den mesta musiken skapad på spelpojken låter ganska enformig och likriktad, det låter som hetsig bitpop i samma anda som SMK och 047, med undantaget att det är gjort på en gammal handhållen spelmaskin från slutet av åttiotalet. Visst, denna musik har definitivt sitt underhållningsvärde, men rent musikaliskt så är det redan en ganska urvattnad genre och väldigt få lyckas fånga mitt intresse längre stunder. Därför tog det inte lång stund innan mina tankar började vandra åt en av gameboyhimlens starkast lysande stjärnor, nämligen Dj Scotch Egg! Nu har säkert större delen av mina läsare redan hört honom, men jag väljer ändå att skriva ett kortare inlägg om mannen med de kretskortsböjda spelpojkarna om någon av mina framtida läsare skulle få för sig att rota igenom historiken.

Den här japanen är definitivt av egen art, när andra gameboymusiker gör söta låtar med enkla melodier så kommer Dj Scotch Egg med gabbertrummor, oljud och melodier som ibland är hämtade från den klassiska musiken (lyssna t.ex. på Scotch Bach).
I en genre i stort behov av förnyelse dök han upp och frälste mig vid första lyssning, att man ens kan få en liten grå plastlåda att låta med sådant djup fick mig att häpna. Det tog inte lång tid innan jag började se honom som en av de viktigaste chipmusikerna någonsin och började inspireras av honom i mitt eget musicerande. I några månader följde jag hans minsta steg och planerade ett flertal gånger att se honom live, men alla konsertbesök rann ut i sanden på grund av pengabrist. Till slut fick jag dock se en kortare spelning med honom på Roskildefestivalen i somras, och lyckan var total. I ett mörkt tält inrett i bästa klubbanda såg jag honom äntligen bestiga scenen, och efter ungefär tjugo minuter åter avlägsna sig. Under spelningen svängde jag mina lurviga i extas, med ett stort leende på mina läppar. Hans snabba bastrummehets gick rakt in i mitt hjärta och gjorde det omöjligt att stå stilla och överallt kunde jag se liknande reaktioner, stenade hiphopare som slängde med armar och ben, stenhårda gabberkillar som dansade närmast mekaniskt till musiken, vanligt folk som nickade med i takt, alla verkade må bra, lyckan var total!

I fjol släppte han sin senaste fullängdare, Drumized, där han utökat sin gameboygalenskap med fler liveinstrument (Anders Hana, tidigare i Jaga Jazzist och Noxagt, spelar sax på en låt). Trots detta kvalar skivan in på min lista över 2008 års bästa släpp, killen har fortfarande koll och blandar även här stenhård hardcore/gabber/breakcore med mer experimentella inslag utan att för den skull tappa sin plats som en av chipscenens bästa musiker. Länge leve Dj Scotch Egg!

Inledande skräpinlägg

2009-02-17T18:32:00.000+01:00

Nu har jag skjutit på detta länge nog, så nu grundar vi den här gudsförgätna bloggen, och därmed basta!
Kan redan nu säga att både namnet och adressen med stor sannolikhet kommer bytas ut när jag kommer på något bättre, men tills vidare så använder jag mig av en Ossler-skiva i adressen, Ett Brus, och en Spacemen 3-skiva som namn, The Sound of Confusion. Båda två är riktigt bra skivor dock, så kolla upp dom.
Nåväl, i första inlägget är det väl praxis att berätta lite om sig själv och varför man tror att man är intressant nog att skaffa sig en sådan här, så lika bra att få det överstökat, även om jag hatar sånt här:

Jag heter Jakob, är för tillfället 21 år gammal, arbetslös, bosatt i Växjö, spelar i diverse band men bara ett som faktiskt har något inspelat. Jag har även ett soloprojekt under namnet Dr. Judas där jag för tillfället mest sysslar med musik skapat på mitt gameboy, även om låtarna som ligger uppe på min myspace just nu är mina gamla Fruity Loops-kreationer som snart har tre år på nacken. Förhoppningsvis dyker nyinspelat material upp relativt snart dock.
Har också prövat på att arrangera lite mindre spelningar i Växjötrakten, de senaste tillsammans med mina vänner i konstnärsklubben Kollektiv, där jag är aktiv medlem, även där under namnet Dr. Judas. Som en del i min inblandning i Kollektiv sänder jag studentradio på onsdagar 19-21. Kolla in Kollektivradios myspace och Studentradion Växjö för mer information. Allt sänds över nätet nu för tiden, så om ni vill lyssna på mitt något förvirrade snack och till underbar musik, ofta med dragning åt det lite extremare och/eller elektroniska hållet, så är det bara att surfa in på studentradions sida.
Jag bor fortfarande hemma hos min far, mest för att det är billigt och smidigt, men även för att mannen, trots sina sextio år, har en helt fantastisk musiksmak och fortfarande letar fram små guldkorn ur musikvärlden åt mig.
Om ni råkar ha ett last.fm-konto så kan ni alltid skicka en vänförfrågan till mig där.

Nog om mig, varför anser jag mig vara så pass intressant att jag tycker att jag har något att tillföra bloggvärlden? Jo, för att jag som, numera arbetslös, musikälskare sen de tidiga tonåren skaffat mig en stor kunskap om musikvärlden. Min smak har alltid varit väldigt bred, har gått igenom perioder då jag snöat in på diverse genrer, men har alltid hållt fast vid ett öppet sinne och har därför, för att vara lite självgod, väldigt god koll på stora delar av musikhistorien, ny som gammal.
I den här bloggen kommer jag därför dela med mig av sånt jag gillar, bra skivor, bra band, bra genrer, bra bolag osv etc yadayadayada...
Jag kommer även låta er ta del av allmänna tankar jag har om musik och sådant.
Förhoppningsvis kommer bloggen att ha börjat rulla på på riktigt redan nästa vecka, då jag räknar med att vissa återkommande inslag kommer att börja dyka upp här, men förhoppningsvis så kommer jag posta en del här redan denna vecka.

Så ja, nu har ni fått en presentation om ni nu är intresserade av sådant, nästa inlägg kommer behandla något som är så mycket viktigare än jag är, nämligen musik.